Fridas Rabarberchutney – med smak av Österlen

/0 Kommentarer/i /av

Livet har slumpat sig så att många av mina allra närmaste bor långt bort. Paris, Göteborg, Luleå… Vissa av dem träffar jag därför inte så ofta, men en gång om året på väg till Österlen brukar jag stanna till hos Frida. Prata om året som gått, äta god mat. Ofta har jag ett recept med mig därifrån. I år ett med en härligt mustig rabarberchutney.

Med recept är det ju som så att ingen kan hävda rättigheter, varför vissa hålls hemliga. Men de flesta delas generöst vidare, får nya namn och ändras en aning längs vägen. Det här receptet hade Frida fått av någon för mig okänd vän. Men i min receptsamling heter det nu Fridas Rabarberchutney. Perfekt till en bit grillat kött och en god sallad.

För mig kommer den också att smaka Österlen, även om rabarbern på Österlen knappast smakar annorlunda än någon annanstans. Men det blev en liten rabarberjakt eftersom säsongen för rabarber redan var över i matbutikerna…

 

 

Rabarber kan ju bli en aning träig framåt sensommaren, men ofta finns det faktiskt fina stjälkar kvar, och har man bara en kraftig planta kan man faktiskt skörda nästan hela säsongen. Vi har ingen egen sådan i huset på Österlen och rabarbern var som sagt slut i mataffären. Men på loppis hittar man det mesta! Intill en loppislada såg jag några rejäla stjälkar som blev mina för ett par tior. Ungefär 500 gram skalad och skivad rabarber behöver du till denna chutney.

Och dessutom:

2 rödlökar

1,5 msk ättika (24 procent)

3/4 dl vatten

5 dl socker

1 tsk mald ingefära

1,5 msk curry

2 tsk salt

2 st röda chilifrukter

6 st aprikoser (färska eller torkade)

Gör så här:

Skala och skiva rabarbern. Hacka lök. Dela chilifrukterna på mitten och skrapa ut kärnorna, skiva. hacka aprikoserna i små bitar.

Koka upp vatten och ättika med rabarbern och löken. Låt puttra i tio minuter. Tillsätt resterande ingredienser och låt allt sakta koka ihop i cirka 40 minuter. Häll upp på små, rena och varma burkar.

 

Citronrisotto – från citronernas ö, Capri

/0 Kommentarer/i , /av

Fukten från en nattlig regnskur gör stenarna i den feniciska trappan glashala på sina ställen när vi sakta promenerar nedåt i den tusenåriga trappan. Från den högt belägna byn Anacapri där drottning Victorias livmedikus Axel Munthe byggde sitt Villa San Michele var den här branta trappan länge den enda vägen ner till Capri stad och hamnen. Numera går en asfalterad men halsbrytande slingrig och smal bilväg upp längs klippkanten.

Men ska man vandra är trappan ett bättre val.

Det gäller att känna efter så att kängorna får fäste mot stenen innan man flyttar över vikten vid varje steg. Nästan tusen trappsteg senare (somliga säger 943, andra 958, själv räknade jag dem aldrig) känner jag mjölksyran i benen och det är skönt att gå på relativt platt mark igen när vi tar oss vidare längs smågator och upp genom de trånga gränderna i Capri stad.

Det är en aning märkligt att en så välbesökt ö ter sig så glesbefolkad bara ett stenkast eller en sidogata bort från huvudstråken för bara ett tiotal meter ner ner i trappan är vi helt ensamma och likadant är det överallt utanför huvudstråken denna maj månad.

De flesta som åker till Capri tar sig hit över dagen, besöker Capri stad, Villa San Michele och tar kanske linbanan upp på högsta toppen för att därifrån få en överblick över ön. Men är man här en vecka har man tid att vandra bortanför vallfärdsstråken. Och det är just vad vi ska göra.

Capri är celebriteternas och glamourens ö. Men också Citronernas. Äkta limoncello ska komma från Capri.

Aldrig tidigare har jag sett så mycket citroner på så liten yta. I snart sagt varje trädgård växer de. Ibland på stora knotiga träd med svällande kronor. Ibland lite nonchalant klättrande uppför en spaljé och över en pergola för att samtidigt skänka lite skugga åt sin odlare.

Själv är jag fortfarande ganska stolt över att ha fått sexton citroner på ett citronträd jag hade i ett växthus för några år sedan. Men i jämförelse ter sig minnet plötsligt otroligt futtigt! Och när vi vandrar längs bakgatorna och nyfiket kikar in genom gallergrindar och över staket blir man en aning avundsjuk. Tänk att kunna gå ut i trädgården en vanlig tisdagseftermiddag efter jobbet, plocka ner ett par citroner till middan…

 

Vi vandrar vidare runt Capris östra udde denna dag och efter några timmars vandring är det dags för middag. Jag hittar en citronrisotto på menyn och tänker att det passar utmärkt. Det behöver ju inte vara krångligare än så! Citronrisotto. Punkt. As simple as that.

Den här citronrisotton har blivit en favorit även på hemmaplan. Så här gör jag;

Citronrisotto till fyra personer:

2 ekologiska citroner

Olivolja

2 vitlöksklyfor

gurkmeja

4 dl arboriris från Italien

vatten

2 buljongtärningar, (jag brukar använda Kung markattas umamibuljon eller grönsaksbuljong)

Riven parmesan, ca 1-2 dl

Svartpeppar

Gör så här:

Pressa vitlöken och fräs en stund i olivolja. Häll på riset. Häll på ungefär 1 dl vatten och rör om. Efter en stund tillsätter du ytterligare vatten och fortsätter röra. Lägg i buljongtärningarna och lite gurkmeja och späd med ytterligare vatten. Det är detta som är nyckeln till en lagom krämig risotto – att tillsätta vatten allt eftersom, samt att röra nästan hela tiden.

Pressa citronerna och häll i citronsaften, smaka av för att få lagom syra. Vill man kan man även riva i lite citronzest. När risotton början anta lagom konsistens tillsätter man osten och låter den smälta. Smaka av om du vill ha mer citronsaft eller inte.

Självklart kan man servera en bit lax eller kyckling till om man så vill. Men det behövs faktiskt inte.