Ny bil till jul…

Vet inte om det är helt normalt att det här är resultatet av några lediga timmar i soffan? Men å andra sidan – vem vill vara normal?

Jag har sett så många olika versioner av dessa bilar med granen på taket så det här fick bli min version.

Det är nåt meditativt med att arbeta med järntråden. Ett ögonblick blir till timmar av full koncentration. Och så plötsligt har man tillverkat nåt av den där ståltråden…

Jag låter bli att posta en full beskrivning på bilen här. Men snabbt förklarat har jag gjort sidorna på bilen först i två likadana stycken, sedan satt ihop dem med motorhuven och tackräckena. Sist satte jag fast sidodörrarna.

Om någon vill ha utförligare beskrivningar och flera uppslag på projekt finns det i min bok ”FIL DE FER Luffarslöjd”.

Nu är det dags att advenstsstöka lite här hemma.

Tarte Bourdaloue – och en resa i Dordognedalen

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Vi skulle ha rest till Biarritz och flygbiljetterna till Bordeaux var redan bokade när vi upptäckte att vi inte var ensamma om den planen. Sista veckan på svenska sommarlovet brukar sammanfalla med den vecka som i princip alla fransmän själva har semester. Så vartenda hotellrum, lägenhet och semesterhus var fullbokat! På inrådan av mina franska vänner riktade vi istället blickarna inåt landet, mot Dordognedalen. 
Jag måste tillägga att det här var några år sedan, medan jag fortfarande obekymrat bokade flygresor när andan föll på. Idag tänker jag efter innan jag väljer flyget och är därför en aning tveksam till att tipsa om resor. Men det går ju faktiskt att ta sig fram med lättare samvete om man väljer tåg – eller elbil! 
Det blev hur som helst en riktig lyckträff. Sällan har jag upplevt ett vackrare landskap, mysigare små byar och böljande odlingsfält. Aldrig förr har jag sett så många valnötsträd i en och samma lund. Trakten är känd för sina nötodlingar av såväl valnötter och hasselnötter som mandel.
Valnötsträd i odling

Tarte Boudalou är en av de klassiskt franska bakverken, en päronpaj med mandel. 

Så här års önskar jag alltid att jag hade ett eget päronträd med gråpäron som på bilden ovan. Ett knotigt gammalt träd med mycket karaktär och en krona att svalka sig under heta sommardagar. Som tur är kan man ju få tag i päron ändå och till den här versionen av Tarte Bourdaloue använde jag hela päron, mest för att det ser så härligt rustikt ut. 

Grunden till det här receptet är fransmannen Sébastien Boudets, som jag anpassat lite efter eget huvud.

Man gör ett vanligt pajskal som man sedan fyller med mandelcreme och till sist trycker ned 5 hela sköljda päron i. För att få päronen att stå upp kapar man botten platt, och passar samtidigt på att gröpa ur kärnhuset med en vass kniv. Sjud dem sedan några minuter i en liten kastrull med sockerlag kokad på 5 dl vatten och 300 gram socker. Ta av dem av värmen och låt svalna.

Till pajdegen:

3 dl vetemjöl

100 gram smör

ca 2 matskedar jordnötsolja

Jag brukar byta ut vattnet i en klassisk pajdeg till jordnötsolja, då blir degen fantastiskt frasig och faller sönder i munnen! Men börja med att arbeta samma mjöl och smör i en bunke, innan du avslutar med oljan för att få ihop degen. Klä en form med pajdegen och ställ den kallt medan du gör fyllningen.

Till fyllningen:

150 gram mandel, skållad, skalad och mald

en nya vaniljpulver

2 ägg

1 dl socker

125 gram smör

2 msk vetemjöl

Skålla och skala mandeln innan du mal den i mandelkvarn. Vispa ihop ägg, socker och vaniljpulver. Tillsätt rumsvarmt smör och den malda mandeln och kör på hög hastighet i matberedaren i några minuter. Sikta till sist ned vetemjölet och vänd försiktigt ned det i smeten. Häll ned mandelsmeten i pajformen, tryck ned päronen och grädda i 200 grader varm ugn i cirka 30 min, sänk sedan värmen till cirka 175 grader och grädda i ytterligare cirka 20 minuter. Servera med lättvispad grädde.

Bon apetit!

Nationaldagstårta med maskrosströssel och blåbär

Vi har inte riktigt lärt oss att fira nationaldagen i Sverige än, i alla fall ligger vi långt efter våra grannar i väst, men i år ska jag i alla fall försöka. En tårta med maskrosströssel och blåbär får det bli. Gult och blått är inte direkt färger man brukar kombinera till vardags men jag har länge tänkt att de där härliga maskrosbladen borde bli ett fint, guldgult, honungsdoftande strössel. För när man drar bort kronbladen från de beska stjälkarna så doftar det faktiskt honung!

Under dekorationerna döljer sig en gammal klassiker från min barndom – pinocciotårta – som vi kallade den. Man gör en sockerkaksliknande botten utan äggvita som man breder ut på ett bakplåtspapper i en långpanna, och sedan ett lager maräng av vitorna ovanpå det. När kakan är gräddad och har svalnat delar man den i två delar, fyller med grädde och bär innan man lägger andra delen på. Här har jag också dekorerat locket också, men det gjorde vi aldrig när jag var liten.

Här kommer receptet:

Till bottensatsen:

3 äggulor

1,5 dl socker

50 gram smör

1 dl mjölk

2,5 dl vetemjöl

5 tsk bakpulver

1 nypa vanligpulver

Till marängen:

3 äggvitor

2,5 dl socker

Flagad mandel

Gör så här:

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda ihop mjöl, bakpulver och vaniljpulver i en bunke. Smält smöret och häll i mjölken, låt svalna. Vispa ihop äggvitorna och sockret, rör ner smör och mjölk och vänd ned mjölblandningen. Bred ut smeten på ett bakplåtspapper i en långpanna.

Vispa äggvitorna till hårt skum, vänd ned sockret. Bred ut marängsmeten ovanpå och toppa med flagad mandel. Grädda i 20 min.

Ta ut och låt kakan svalna. Dela den i två lika stora delar. Fyll med vispad grädde med lite lemoncurd i (ganska mycket om jag får bestämma) och skivade jordgubbar till exempel. Eller hackade inkokta päron om man föredrar det. Grädde och någon slags frukt eller bär blir i alla fall gott! Lägg på locket och bred ut lite grädde ovanpå också om du vill dekorera tårtan.

Ha en jättefin nationaldag och passa på att fira ordentligt!

Vårens första violer på påskbakelserna

På morgonpromenaden kan jag ibland känna doften av dem. Doftviolerna som lite hukande tittar upp längs grusvägen så här på vårkanten. På eftermiddagen när solen legat på blir doften ännu mer påtaglig.

Violer är en av många ätbara blommor man kan dekorera bakverk med. De är inte bara vackra att se på, utan doftar och smakar också gott!

Ska man dekorera mat och bakverk med levande växter bör man ju välja ätbara sådana, och definitivt undvika växter som är giftiga! Jag tänkte återkomma till detta i ett senare inlägg, men nu är det påsken som hägrar och då får det bli en liten påskbakelse.

Min mormor gjorde ofta bakelser med en bit rulltårta som grund. Lite spritsad grädde och frukt eller bär på det. Svårare än så behöver det inte vara!

En av mina favoriter när det kommer till rulltårta är den klassiska drömtårtan med choklad och smörkräm. Men jag tycker ibland att smörkrämen blir för tung och stabbig, så därför gör jag den hellre lite lättare med en del philiadelphia cream cheese i istället för bara smör.

Receptet kommer här:

0,75 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

3 msk kakao

3 ägg

1,5 dl strösocker

Fyllning och frosting:

200 gram smör

300 gram philadelphia cream cheese

3 dl floursocker

några droppar citronsaft

Börja med att göra fyllningen. Rör smör och floursocker till en jämt smet, tillsätt ev några droppar citronsaft. när smeten är klumpfri rör man i philadelphiaosten. Ställ i kylen att vila.

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda mjöl, kakao och bakpulver i en bunke. Vispa ägg och socker ordentligt pösigt med elvisp och rör varsamt ned mjölblandningen i äggvispet. Bred ut smeten på ett bakplåtspapper och grädda i cirka 5-10 minuter. Håll koll så att kakan inte bränns. Under tiden strör du ut socker på ett bakplåtspapper.

Ta upp kakan och vänd upp den på det sockrade bakplåtspappret. Använd en blöt trasa på baksidan av bakplåtspappret så att kakan lossnar från pappret.

Bred ut ungefär hälften av krämen över kakan och rulla ihop den. Låt vila en stund i kylen.

Skär upp rulltårtan i bitar och spritsa små fågelbon av frostingen, fyll med chokladägg och dekorera med violer.

Glad påsk!

Brudkronor i trådslöjd

Januari är inte månaden jag jublar över i vanliga fall… Men i år fick jag jag ett lite extra kul uppdrag som satte lite guldkant på tillvaron för ett par dagar. Min svägerska, som driver Bomans hotell bad mig tillverka några brudkronor till en bröllopsmässa på Grand Hotel den gångna helgen.

Jag minns att jag hade hade tankar på att göra någon brudkrona eller en tiara till min bok om Luffarslöjd. Men det var så många andra projekt som skulle med så det föll liksom bort ur tanken.

Hur som helst kommer några bilder på brudkronorna här…

Den här är gjord av vanlig svartglödgad järntråd och facettslipade glaspärlor

Tiaran är tillverkad av mässingstråd och facettslipade glaspärlor.

Brudkronan med bladformer är gjord av koppartråd och pärlor.

Det blev en bok! Med titeln: FIL DE FER Luffarslöjd

Ibland slår de in. Drömmarna man gått och ruvat på. Oftast efter ganska mycket jobb och en hel del beslutsamhet. Det är få saker i i livet som sker av sig själv eller en lycklig slump. Men trots allt jobb måste jag nypa mig lite i armen när jag bläddrar i boken ”FIL DE FER – Luffarslöjd” Min egen.

Jag gick en kvällskurs i luffarslöjd för en herrans massa år sedan. Minst ett decennium sen, troligtvis femton år sedan. Efter första kvällen, med en aning såriga fingrar sprang jag som vanligt till stadsbiblioteket och kollade vad det fanns för böcker i ämnet. Inte någon bred flora kunde jag besviket konstatera. Ingen jag kände mig särskilt inspirerad av. Och det är början på historien om den här boken…

På baksidan har jag skrivit följande introduktion till boken;

”Historien om en tråd

…och vad man kan göra med den

Ända sedan den industriella revolutionen gjorde metalltråd billig att tillverka har trådkonsten blomstrat. I Europa blev metalltråd, ett par tänger, starka nypor och god fantasi ett sätt för kringresande att försörja sig i början av 1900-talet. Luffarna gav namn åt slöjdarten och på sina vandringar tillverkade de brödnaggar, vispar, äggkorgar och andra numera klassiska bruksföremål som funnits i snart sagt varje kök.

Den här boken lär dig tillverka trådföremål som de gjordes för hundra år sedan. Men här finns också trådslöjd som tagit ett kliv in i framtiden och konstens värld. Receptet är lika enkelt än idag; metalltråd och ett par tänger. Och framförallt – god fantasi.  

Låt dig inspireras, lär dig teknikerna och läs historien. Om en tråd.”

 

Förutom att jag haft väldigt kul längs vägen så känns det bra att uppmärksamma ett gammalt hantverk som man ofta rynkat på näsan åt en aning. Som är dåligt dokumenterat eftersom föremålen ansetts värdelösa och vardagliga. Men ändå en bit av vår kulturhistoria – och vår samtid. För sällan är det väl så många som känt behovet av att skapa något med sina egna händer efter långa dagar på en kontorsstol. Pyssel (ett ord som jag fortfarande har en aning svårt att använda) allehanda handarbete och hantverk är vår tids terapi. Det är bara att plocka fram ståltråden och tängerna och sätta igång!

Frökex

En blek sol genom en disig vinterhimmel. Krispiga iskristaller på fjolårsgräset och på trädens nakna grenar. Dimmor över fältens dalar. En blek vintersol som målar pasteller på himlen och molnen. Det är så här man önskar att varje vinterdag var! När naturen och vädergudarna bjuder på storartade skådespel, bara att gå utanför dörren och ta in. Gratis föreställning pågår!

Jag kom på att jag aldrig tidigare sett så mycket dimma i hela mitt liv som de senaste åren. För att jag bott mitt i stan, såklart. Men oj, vad man kan missa i stan. Jag älskar dimma.

Nu är ju inte alla vinterdagar så här fantastiskt vackra. Det gäller att fånga pastellerna innan det grå-bruna fulvintersverige återvänder…

Och nu tänkte jag äntligen komma till sak; Den här vintern har jag utvecklat ett nytt beroende. Det stavas frökex. Vet inte vilken plåt i ordningen jag just plockade ur ugnen, men det har blivit ett antal.

Det är så enkelt och så gott! Ganska nyttigt också för den delen. Här är receptet så som jag gjort:

Till 2 plåtar behöver du:

2 dl majsmjöl

1 dl sesamfrön

1 dl pumpakärnor

1 dl solrosfrön

0,5 dl olivolja

2,5 dl kokhett vatten

flingsalt

Gör så här:

Slå på ugnen på 150 grader. Blanda ihop fröerna och majsmjölet, häll över oljan. Koka upp vatten och häll över 2,5 dl kokhett vatten. Rör runt och låt stå och svälla någon minut. Lägg hälften av smeten på en plåt med bakplåtspapper på. Lägg ett bakplåtspapper över och pressa ut degen tunnt över hela plåten. Dra av bakplåtspappret och sprinkla över flingsalt. Gör likadant med resten av degen. Grädda i 40-45 minuter. Plocka ut och låt svalna innan du bryter kexen i lagom stora bitar.

Njut. Och passa på att gå ut en stund i dimmorna.

Fridas Rabarberchutney – med smak av Österlen

Livet har slumpat sig så att många av mina allra närmaste bor långt bort. Paris, Göteborg, Luleå… Vissa av dem träffar jag därför inte så ofta, men en gång om året på väg till Österlen brukar jag stanna till hos Frida. Prata om året som gått, äta god mat. Ofta har jag ett recept med mig därifrån. I år ett med en härligt mustig rabarberchutney.

Med recept är det ju som så att ingen kan hävda rättigheter, varför vissa hålls hemliga. Men de flesta delas generöst vidare, får nya namn och ändras en aning längs vägen. Det här receptet hade Frida fått av någon för mig okänd vän. Men i min receptsamling heter det nu Fridas Rabarberchutney. Perfekt till en bit grillat kött och en god sallad.

För mig kommer den också att smaka Österlen, även om rabarbern på Österlen knappast smakar annorlunda än någon annanstans. Men det blev en liten rabarberjakt eftersom säsongen för rabarber redan var över i matbutikerna…

 

 

Rabarber kan ju bli en aning träig framåt sensommaren, men ofta finns det faktiskt fina stjälkar kvar, och har man bara en kraftig planta kan man faktiskt skörda nästan hela säsongen. Vi har ingen egen sådan i huset på Österlen och rabarbern var som sagt slut i mataffären. Men på loppis hittar man det mesta! Intill en loppislada såg jag några rejäla stjälkar som blev mina för ett par tior. Ungefär 500 gram skalad och skivad rabarber behöver du till denna chutney.

Och dessutom:

2 rödlökar

1,5 msk ättika (24 procent)

3/4 dl vatten

5 dl socker

1 tsk mald ingefära

1,5 msk curry

2 tsk salt

2 st röda chilifrukter

6 st aprikoser (färska eller torkade)

Gör så här:

Skala och skiva rabarbern. Hacka lök. Dela chilifrukterna på mitten och skrapa ut kärnorna, skiva. hacka aprikoserna i små bitar.

Koka upp vatten och ättika med rabarbern och löken. Låt puttra i tio minuter. Tillsätt resterande ingredienser och låt allt sakta koka ihop i cirka 40 minuter. Häll upp på små, rena och varma burkar.

 

Citronrisotto – från citronernas ö, Capri

Fukten från en nattlig regnskur gör stenarna i den feniciska trappan glashala på sina ställen när vi sakta promenerar nedåt i den tusenåriga trappan. Från den högt belägna byn Anacapri där drottning Victorias livmedikus Axel Munthe byggde sitt Villa San Michele var den här branta trappan länge den enda vägen ner till Capri stad och hamnen. Numera går en asfalterad men halsbrytande slingrig och smal bilväg upp längs klippkanten.

Men ska man vandra är trappan ett bättre val.

Det gäller att känna efter så att kängorna får fäste mot stenen innan man flyttar över vikten vid varje steg. Nästan tusen trappsteg senare (somliga säger 943, andra 958, själv räknade jag dem aldrig) känner jag mjölksyran i benen och det är skönt att gå på relativt platt mark igen när vi tar oss vidare längs smågator och upp genom de trånga gränderna i Capri stad.

Det är en aning märkligt att en så välbesökt ö ter sig så glesbefolkad bara ett stenkast eller en sidogata bort från huvudstråken för bara ett tiotal meter ner ner i trappan är vi helt ensamma och likadant är det överallt utanför huvudstråken denna maj månad.

De flesta som åker till Capri tar sig hit över dagen, besöker Capri stad, Villa San Michele och tar kanske linbanan upp på högsta toppen för att därifrån få en överblick över ön. Men är man här en vecka har man tid att vandra bortanför vallfärdsstråken. Och det är just vad vi ska göra.

Capri är celebriteternas och glamourens ö. Men också Citronernas. Äkta limoncello ska komma från Capri.

Aldrig tidigare har jag sett så mycket citroner på så liten yta. I snart sagt varje trädgård växer de. Ibland på stora knotiga träd med svällande kronor. Ibland lite nonchalant klättrande uppför en spaljé och över en pergola för att samtidigt skänka lite skugga åt sin odlare.

Själv är jag fortfarande ganska stolt över att ha fått sexton citroner på ett citronträd jag hade i ett växthus för några år sedan. Men i jämförelse ter sig minnet plötsligt otroligt futtigt! Och när vi vandrar längs bakgatorna och nyfiket kikar in genom gallergrindar och över staket blir man en aning avundsjuk. Tänk att kunna gå ut i trädgården en vanlig tisdagseftermiddag efter jobbet, plocka ner ett par citroner till middan…

 

Vi vandrar vidare runt Capris östra udde denna dag och efter några timmars vandring är det dags för middag. Jag hittar en citronrisotto på menyn och tänker att det passar utmärkt. Det behöver ju inte vara krångligare än så! Citronrisotto. Punkt. As simple as that.

Den här citronrisotton har blivit en favorit även på hemmaplan. Så här gör jag;

Citronrisotto till fyra personer:

2 ekologiska citroner

Olivolja

2 vitlöksklyfor

gurkmeja

4 dl arboriris från Italien

vatten

2 buljongtärningar, (jag brukar använda Kung markattas umamibuljon eller grönsaksbuljong)

Riven parmesan, ca 1-2 dl

Svartpeppar

Gör så här:

Pressa vitlöken och fräs en stund i olivolja. Häll på riset. Häll på ungefär 1 dl vatten och rör om. Efter en stund tillsätter du ytterligare vatten och fortsätter röra. Lägg i buljongtärningarna och lite gurkmeja och späd med ytterligare vatten. Det är detta som är nyckeln till en lagom krämig risotto – att tillsätta vatten allt eftersom, samt att röra nästan hela tiden.

Pressa citronerna och häll i citronsaften, smaka av för att få lagom syra. Vill man kan man även riva i lite citronzest. När risotton början anta lagom konsistens tillsätter man osten och låter den smälta. Smaka av om du vill ha mer citronsaft eller inte.

Självklart kan man servera en bit lax eller kyckling till om man så vill. Men det behövs faktiskt inte.

 

Parmiggiano. Från en resa till Capri

Parmiggiano©AnnaLefvert

När den bleka novembersolen bäddar in världen i sitt dunkel kan man inte annat än att drömma sig bort. Till resor man gjort. Platser och tider som känns avlägsna i novemberdimmorna.

Jag hade förmånen att spendera lite tid på Capri i våras. Bo inne på Villa San Michele där den mytomspunne Axel Munthe levde.

Det var fantastiskt. Capri är storslaget. Naturen har mycket att erbjuda bara ett stenkast bort från turiststråken. Och eftersom jag älskar att vandra trampade vi oss runt ön. Upp på högsta toppen och ner till stränderna, genom trånga gränder och uppför tusenåriga stentrappor…

Jag brukar alltid ha med mig en massa saker hem i resväskan när jag är ute och reser. Oftast loppisfynd eller strandfynd. Och så en massa ny inspiration till projekt att förverkliga hemma. Och ny mat!

En av de rätter som kommit att bli en favorit på vårt bord efter resan till Capri är Parmiggiano. En helt vegetarisk auberginegratäng. Jag har gjort den ett otal gånger nu.

Parmiggiano2©AnnaLefvert

Du behöver:

1 stor aubergine, helst ekologisk

salt

1 ägg

vetemjöl

Riven parmesan

3-5 dl tomatsås, hemkokt eller färdigköpt pastasås

1 mozzarella i skivor

Parmiggiano4©AnnaLefvert CapriSunset©AnnaLefvert

Gör så här:

Sätt ugnen på 200 grader. Skölj och skär auberginen i drygt centimetertjocka skivor. Salta dem på båda sidor och lägg dem på ett fat som su ställer lite sent på en kant för att saltet ska få dra ut den bittra vätskan ur auberginen. Medan skivorna får dra kokar du en tomatsås på krossade tomater, vitlök och kryddor du gillar. Eller så tar du genvägen via en färdigkokt tomatbaserad pastasås.

Torka av aubergineskivorna med lite hushållspapper. Vispa sönder ett ägg och doppa dem sedan i ägg och mjöl innan du steker dem lätt gyllenbruna i en stekpanna.

Varva sedan aubergineskovorna med tomatsås och riven parmesan likt en lasagne, och toppa med skivad mozzarella. Grädda i ugn tills osten smält och fått en vacker gyllenbrun färg.

Parmiggiano5©AnnaLefvert VillaSanMichele©AnnaLefvert