Vaxade blomsterlökar

Det är ganska många år sedan nu, men jag minns första gången jag såg en vaxad amaryllislök. Den stod på disken i en hotellobby i Nice där jag och min syster stannade över en weekend i november.

Men det är först i år jag har provat att göra mina egna vaxade blomsterlökar. Eftersom allt som själva blomman behöver i form av näring och vätska redan finns i löken behöver den varken jord eller vatten. Eller rötter. I alla fall inte om man inte villl kunna plantera ut löken eller få den att blomma om nästa år.

Så man börjar med att plocka bort kruka, jord och rötter. Sköljer löken helt ren och torkar av den.

Smält sedan doppvax – som man köper i pelletsform – över ett vattenbad. När vaxet smält blandar man i färgpigment för ljusfärg och fyller på med varmt vatten i samma kärl som vaxet för att få ytan att komma lite högre upp. Samma princip som när man stöper ljus alltså, vaxet lägger sig ovanpå vattenytan.

Ta kastrullen med vax av värmen och låt temperaturen sjunka en aning. Doppa lökarna snabbt i vaxet så att de inte blir allt för upphettade. Låt vaxet torka mellan varven. Ungefär 4-5 dopp räcker fint.

När vaxet stelnat kan man arrangera lökarna som man vill. Ställa dem direkt på ett bord eller på ett fat tillsammans med julens nötter, kanske…

Halloweenpyntat hemma

”Vi måste ha mer halloweenpynt, mamma”.

”Jasså, det måste vi? På ”min” tid visste vi inte ens vad halloween var”, mumlar jag och känner mig genast urgammal. Men det där med halloween känns inte riktigt som min grej. Fast ändå, det är ju lite härligt att köpa hem pumpor att gröpa ur, bjuda in till läskiga halloweenkalas (dock inte just i år) och fixa lite extra pynt just när året närmar sig sin allra tråkigaste månad. Så här kommer en liten svärm fladdermöss! Visserligen säkert instängda bakom glas och ram.

Jag har klippt dem ur hobbykartong med lite glitterfolie på ena sidan, spillbitar som blev över från ett jobbuppdrag. Sen tog jag en sten och virade fast tunn mässingstråd runt den och en liten fladdermus i varje ända på trådarna, så att de får flyga inne i kupan. Busenkelt.

Key Lime Pie

Den klassiska efterrätten från Florida Keys, Key Lime Pie var för mig bara ett begrepp fram tills för några veckor sedan. En kunskapstörstande dotter som stött på begreppet i ett datorspel fick mig att googla receptet… och nu har den blivit en av våra absoluta favoriter i familjen. Så enkelt, så gott!

Ett perfekt tips inför midsommarhelgen, och här kommer det:

Botten:

100 gram smält smör

200 gram krossade digestivekex

Fyllning:

1 dl limesaft (från 2-3 limefrukter – helst ekologiska)

Zest från limefrukterna

1 burk kondenserad mjölk

5 äggulor

1 limefrukt i tunna skivor till dekoration

Slå på ugnen på 175 grader.

Mortla digestivekexen och smält smöret. Blnda ihop och tryck ut i en pajform. Grädda skalet i tio minuter.

Medan pajslaet gräddas sköljer du limefrukterna ordentligt och river av skalet med ett zestjärn. Pressa saften, det behövs ungefär en deciliter limesaft.

Skilj äggulor från vitor och rör ned de fem gulorna i den kondenserade mjölken. Tillsätt limesaft och zest. Bred ut fyllningen i pajskalet och ställ in i ugnen igen. Sänk värmen i ugnen till 150 och grädda i tio minuter.

Låt pajen svalna helt innan du ställer den i kylskåp i minst tre timmar. Dekorera med tunna limeskivor. Njut!

Pensékort

Riktiga kort eller brev… när skrev man ett sådant senast? Men det känns som rätt tid nu, när vi alla har nära och kära som kanske känns extra långt borta i denna ändlösa karantän…

Ett akvarellpapper med god uppsugningsförmåga fungerar fint att göra avtryck av riktiga blommor på.

Penséer eller andra blommor med tunna blad fungerar fint för ändamålet. Klipp bort de safigaste delarna och placera ut blombladen på akvarellpappret. Lägg ett smörpapper över som skydd och banka försiktigt med många, många små slag över blomman. Lyft av smörpappret och pilla försiktigt bort blombradsresterna med en pincett. Lägg kortet i press att torka.

Doftvioler!

När man lever lite långsammare framträder konturerna plötsligt tydligare. Sådant som man lätt hastar förbi i vardagen blir tydligare. Plötsligts ser jag att gräsmattan är full av doftvioler! De hukar lite i mossan och gömmer sig under grässtråna som ännu inte blivit klippta första gången eftersom jag tycker att gräsmattan är som allra vackrast innan den är klippt första gången. Men doften avslöjar dem. 

Nu på våren när naturen börjar bjuda på doft, smak och skönhetsupplevelser gäller det är passa på. Plocka, dra in doften. Livet är här och nu och det gäller att lära sig uppskatta det som är.

Doftvioler kan man frysa in i isbitar till sommarens drinkar, lägga i socker för att göra violsocker. Eller bara dekorera med, som här.  

Klassisk äggbräda

Det blir en påsk i år också. Men den blir inte som alla andra år. Litegrann kommer man av sig att planera påskmat och pynt, när inga besök eller resor är inplanerade.

När allt är som vanligt älskar jag påskpysslet, trädgården som vaknar till liv igen, äggen…

Gamla antika äggställ och klassiska äggbrädor i trä är favoriter. Kom på att eftersom jag inte hittat någon vacker antik gammal äggbräda, så kan man ju faktiskt tillverka en ganska enkelt på egen hand. En liten brädbit, en kvistborr, fil, sandpapper och mörk valnötsbets. Så var det hela klart. Nästan lika fin som de gamla klassikerna. Och ibland får nästan vara gott nog.

Vårkänning

Lite för tidigt har man nu fått vårkänning. Ute blommar vintergäck, snödroppar, körsbärskornell och tibast sedan mer än en månad. Fåglarna kvittrar. Det är en bitterljuv känsla att möta våren så tidigt. För vad är det vi gör med vår planet? Varför fortsätter vi bara att leva som förut trots att alla varningssignaler blinkar rött?

Kungsängsliljan är hur som helst inte från trädgården, än har den inte tittat upp ur jorden vad jag vet. Men den står fint i ett glasrör och så här års brukar jag köpa hem någon kruka med kungsängsliljor, snitta dem och sedan gräva ned lökarna i jorden…

Det här glasröret fick en hållare av järntråd, med tvinnat ben och en rund fot. Inte perfekt på något sätt, men perfect is boring…

Jag är svag för provrörsvaser i alla dess former, en annan variant finns med i min bok FIL DE FER Luffarslöjd, den ser ut så här…

Pepparkakshus med trappstegsgavlar

Vi har en tradition i min familj sedan jag var barn att samlas för att baka pepparkakshus någon gång i adventstid. Genom åren har det blivit allt från klassiska pepparkakshus till kyrkor, sekelskiftesvillor med glasverandor och medeltida borgar. I år gjorde jag en liten hansastad med trappstensgavlar och utrymme inuti för en liten ljusslinga. Ett relativt enkelt hus i jämförelse, men effektfullt och fint att ha som ljuslykta på bordet. Det blev faktiskt två av bara farten.

Inspirationen fick jag från ett besök i Belgiska Brygge tidigare i höstas. Vi tog elbilen ner till Frankrike och på vägen passade vi på att se små städer och byar, allt det man missar när man reser snabbt.

En av de platser som lämnade djupast intryck var just belgiska Brygge. En bättre variant av Amsterdam! Liknande arkitektur, men utan trängsel och haschdimmor… 

Med sina trånga gränder, trappstensgavlar och smala hus liknade staden en samling pepparkakshus… och därför fick årets pepparkakshus bli en liten samling gavlar av olika höjd och bredd.

Till ett hus behöver man 7-8 gavlar. De behöver varken vara lika höga eller breda, men det är en fördel om de likt de verkliga husen är höga och smala med branta takvinklar och gärna trappstegsgavlar.

När man gräddat alla delarna lägger man ut dem på ett bakplåtspapper så här:

Rita sedan av formationen i botten så är det sedan enkelt att klistra ihop delarna i rätt vinklar, en i taget, med smält socker. 

Jag brukar sätta gelatinplattor som fönsterglas i fönstren, och det är enklast att göra innan man monterar ihop resten av huset.

Lyft över det ihopmonterade huset på en träskiva och spritsa kristyr runt konturerna och fönstren. Lägg en liten ljusslinga med led-belysning i mitten.

Ny bil till jul…

Vet inte om det är helt normalt att det här är resultatet av några lediga timmar i soffan? Men å andra sidan – vem vill vara normal?

Jag har sett så många olika versioner av dessa bilar med granen på taket så det här fick bli min version.

Det är nåt meditativt med att arbeta med järntråden. Ett ögonblick blir till timmar av full koncentration. Och så plötsligt har man tillverkat nåt av den där ståltråden…

Jag låter bli att posta en full beskrivning på bilen här. Men snabbt förklarat har jag gjort sidorna på bilen först i två likadana stycken, sedan satt ihop dem med motorhuven och tackräckena. Sist satte jag fast sidodörrarna.

Om någon vill ha utförligare beskrivningar och flera uppslag på projekt finns det i min bok ”FIL DE FER Luffarslöjd”.

Nu är det dags att advenstsstöka lite här hemma.

Tarte Bourdaloue – och en resa i Dordognedalen

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Vi skulle ha rest till Biarritz och flygbiljetterna till Bordeaux var redan bokade när vi upptäckte att vi inte var ensamma om den planen. Sista veckan på svenska sommarlovet brukar sammanfalla med den vecka som i princip alla fransmän själva har semester. Så vartenda hotellrum, lägenhet och semesterhus var fullbokat! På inrådan av mina franska vänner riktade vi istället blickarna inåt landet, mot Dordognedalen. 
Jag måste tillägga att det här var några år sedan, medan jag fortfarande obekymrat bokade flygresor när andan föll på. Idag tänker jag efter innan jag väljer flyget och är därför en aning tveksam till att tipsa om resor. Men det går ju faktiskt att ta sig fram med lättare samvete om man väljer tåg – eller elbil! 
Det blev hur som helst en riktig lyckträff. Sällan har jag upplevt ett vackrare landskap, mysigare små byar och böljande odlingsfält. Aldrig förr har jag sett så många valnötsträd i en och samma lund. Trakten är känd för sina nötodlingar av såväl valnötter och hasselnötter som mandel.
Valnötsträd i odling

Tarte Boudalou är en av de klassiskt franska bakverken, en päronpaj med mandel. 

Så här års önskar jag alltid att jag hade ett eget päronträd med gråpäron som på bilden ovan. Ett knotigt gammalt träd med mycket karaktär och en krona att svalka sig under heta sommardagar. Som tur är kan man ju få tag i päron ändå och till den här versionen av Tarte Bourdaloue använde jag hela päron, mest för att det ser så härligt rustikt ut. 

Grunden till det här receptet är fransmannen Sébastien Boudets, som jag anpassat lite efter eget huvud.

Man gör ett vanligt pajskal som man sedan fyller med mandelcreme och till sist trycker ned 5 hela sköljda päron i. För att få päronen att stå upp kapar man botten platt, och passar samtidigt på att gröpa ur kärnhuset med en vass kniv. Sjud dem sedan några minuter i en liten kastrull med sockerlag kokad på 5 dl vatten och 300 gram socker. Ta av dem av värmen och låt svalna.

Till pajdegen:

3 dl vetemjöl

100 gram smör

ca 2 matskedar jordnötsolja

Jag brukar byta ut vattnet i en klassisk pajdeg till jordnötsolja, då blir degen fantastiskt frasig och faller sönder i munnen! Men börja med att arbeta samma mjöl och smör i en bunke, innan du avslutar med oljan för att få ihop degen. Klä en form med pajdegen och ställ den kallt medan du gör fyllningen.

Till fyllningen:

150 gram mandel, skållad, skalad och mald

en nya vaniljpulver

2 ägg

1 dl socker

125 gram smör

2 msk vetemjöl

Skålla och skala mandeln innan du mal den i mandelkvarn. Vispa ihop ägg, socker och vaniljpulver. Tillsätt rumsvarmt smör och den malda mandeln och kör på hög hastighet i matberedaren i några minuter. Sikta till sist ned vetemjölet och vänd försiktigt ned det i smeten. Häll ned mandelsmeten i pajformen, tryck ned päronen och grädda i 200 grader varm ugn i cirka 30 min, sänk sedan värmen till cirka 175 grader och grädda i ytterligare cirka 20 minuter. Servera med lättvispad grädde.

Bon apetit!